Jag har nog ena benet på sommarlov redan. Därav denna tystnad här på bloggen. Det är ju bara så underbart med allt grönt och skönt så det där med datorer och bloggar känns sekundärt. Sånt hinner jag med i höstregnet sen igen.

Idag har varit en exeptionellt fin dag. Barnen var lediga från dagis och åkte till farfar ren på morgonen. Och jag hämtade hem dem först efter klockan 19. Direkt efter jobbet gick jag en runda på stan i allsköns ro och sen drog jag ut på löprunda. Att springa stress och oro av sig är billig terapi. Sen hann jag ännu läsa (Wennstams nyaste, en riktigt bladvändare,...) en stund innan jag åkte efter guldklimparna.

Också morsdagen gick bra. Lite bävade jag nånstans i hjärtetrakten inför den. Var mest rädd att jag skulle bli sorgsen till mods, känna mig som ensammaste mamman. Men det var en fin dag det med. Vi firade på våran lilla stuga i solskimrande gröngräs. Flera generationer mammor och döttrar och söner. Och så smakar ju allting sommar när man äter ute.  

För att uppnå balans i systemet kan jag nu informera er om att jag idag hade en mindre lyckad butiksresa med de yngre av mina barn. Ja, jag har ju skrivit en del om att det gått lite bättre på sistone så för att ni inte ska tro att jag bara dansar fram på rosor numera, kan jag berätta att jag idag överskred en gräns jag aldrig trodde jag skulle överskrida.

Jag öppnade en påse surbrödsskorpor i butiken och försökte både tysta och lugna ner ett stycke mycket osamarbetsvillig tvååring. Oj söta öde vilken resa vi hade. Jag insåg ren i dörrent till affären att jag borde ha vänt där, men tanken på det tomt gapande kylskåpet där hemma fick mig att fortsätta.

Damen vägrade ren från början att sitta i inköpskärrans sits. Och det gick inte att pressa ner henne med milt våld ens. Så hon fick sitta i själva kärran. Ja fast nu förvrängde jag sanningen. Hon satt inte still en sekund ens. Hon hängde över kanten, oroväckande ostadigt dessutom. Jag höll i henne i jackan med ena handen och försökte handla med andra. Skuffade vagnen med tredje armen. Eller nåt. Och höll för öronen med den fjärde. För fröken vrålade givetvis ovanpå allt det här för allt vad hon var värd.

Ja. Det var väl sen halvvägs in i butiksrundan som jag utan att överväga rev upp den där påsen. Och fick ungen att sitta still i tre minuter så jag i ilfart kunde plocka ner det sista.

Jag orkade inte ens ha dåligt samvete vid kassan. För vad gör man? Och inte vet jag sist och slutligen om jag reagerat särskilt starkt på föräldrar som jag sett blidka sina barn på detta sätt. Men jag har ändå tänkt tanken att så kommer jag aldrig att göra...

Tji fick jag. Trevligt veckoslut allihopa!  

Nu är jag varken bitter, arg, avundsjuk eller negativ i nån bemärkelse. Jag bara undrar hur det är möjligt att man nånsin blir trött om man är två som delar vardagen och speciellt då de sysslor som gäller barnen? Väckande, matruljangs, dagis, vårfester (sååå fina, men sååå många blir de just dessa tider...) och allt annat engagemang som förväntas av en förälder idag.

Fast sen vet ju att man blir trött även om man är två. Det är antagligen bara det faktum att jag har kommit så långt ifrån den situationen, som förorsakar min undran. Och sen har vi ju alla väldigt olika referensramar. Det är klart man blir trött av en tvååring som vaknar vid femsnåret och är trotsig stora delar av sin vakna tid. Fastän denna tvååring är det enda barn man har. Man har ju ingen aning om hur det är att ovanpå en likasinnad tvååring har snart sex- och nioåriga busar att dras med varje dag, med allt vad det innebär, såväl gott som ont.

Missförstå mig rätt. Jag älskar mina barn över allt annat på den här jorden. Och jag är endast glad över att jag har dem. Och trött är jag så jag säkert kunde sova en vecka på raken. Men samtidigt är jag just nu väldigt lycklig över att jag förnimmer nåt slags vana och rytm i vårt liv. Att inte alla pusselbitar längre är försvunna. Nån kanske ännu är på vift, men det orkar jag med eftersom så många andra har fallit på plats.

 

På senaste tiden har jag märkt att jag små stunder kan känna glädje och ha ro i sinnet över riktigt små saker. Som en vitsippsbukett eller en lyckad tur till mataffären med barnen. Eller att fiskpinnarna smakade ovanligt gott en vanlig tisdagsafton.

Andra gånger vimsar jag visserligen på värre än nånsin och tappar nerverna för minsta lilla. Men det känn sändå fint att dessa små vanliga men vackra vardagsstunder igen har förmågan att pigga upp, om så än bara för nån minut. Visst piggar sånt ändå upp, på flera plan rent av.

Ikväll ska jag först ut och äta med goda vänner och allrakäraste syster min. Sen ska vi gå på Humorlandskampen på Svenska Teatern. Den brukar vara lyckad. Så jag är ganska nöjd för tillfället. Trots dammig bostad och superskitiga fönster (som högst sannolikt förblir sådär smutsiga en väldigt lång tid framöver...).

Jag insåg häromdagen att jag har lyckan att ganska ofta få göra saker på egen hand. Jag började fundera på saken eftersom jag titt som tätt ändå känner mig som en urvriden trasa. Fastän barnen nu på sistone också träffat sin pappa om inte ofta, så nästan regelbundet i alla fall.

Inte vet jag om jag kom till nån vettig slutsats, men jag tror att det har att göra med kampen jag fört med både mig själv och barnens pappa under det senaste året. Och all denna ovisshet och osäkerhet och oro som jag dragits med, och delvis fortfarande dras med. Ja och lite ansträngande är det faktiskt att alltid behöva fixa barnvakt och trixa med och försöka hålla tidtabeller, både egna och andras.  

Men i övrigt kan jag inte påstå att jag aldrig skulle få göra nåt på egen hand. För det får jag nog.

Det känns som om jag och barnens pappa kanske kanske kanske är en millimeter närmare ett bättre samarbete. Eller det är ju inte så mycket som ändrats på sistone, förutom att jag vågar tänka tanken att det kommer att bli bra.

Och jag hoppas att detta millimeterstora framsteg får chans att växa sig både starkare och längre. För fastän jag vet att jag vid behov klarar av att ensam ta hand om barnen så är det det sista jag vill. Jag vill så innerligt att de ska få ha sin pappa. Den saken kommer aldrig att ändras. Och fastän han och jag snubblade omkull, så vill jag tro att det inte betyder att vi sumpat nåt för barnens del.

Fastän mycket hittills varit både eländigt och tungt.

Barnen kom hem på eftermiddagen. Nöjda och glada. Nästa pappahelg blir först om en månad, men pappan skulle försöka pricka in nån dag då han hittar på nåt med barnen före det. Så det inte blir så lång paus. Känns bra. Hoppas det lyckas.

Jag är lite irriterad på mig själv eftersom min planerade ensamtid gick upp i rök. Har haft nåt på gång precis hela veckoslutet. Och visst har jag njutit av att få rusa omkring utan det sedvanliga sällskapet. Men lite utpumpad känner jag mig eftersom det blev så att programnumren avlöste varann... Och så har det varit varenda gång barnen varit med sin pappa.

Jag är så utsvulten på att göra saker som inte blir av då jag har barnen hemma så jag bokar in det ena och det andra. Roligt, absolut. Men jag får nog börja kämpa med att bara stanna upp och ta det lugnt nån helg då de är borta. Det är å andra sidan förhållandevis sällan, så det blir lätt så att jag sen bokar in både det ena och det andra.

Men. Jag har fått sova ostört. Och dricka morgonkaffe ifred. Och det är ju inte fy skam det heller!

Lilltösen mår, ta i trä, bättre. Snoret flödar än, men febern är borta. Ikväll hämtar barnens pappa dem och så ska de vara med honom hela veckoslutet.

Jag är så oerhört glad för deras del. Och så oerhört rädd för hur jag själv ska klara mig. Det är första gången de ska stanna två nätter.

Jag vet att jag behöver pusta ut och bara andas lugn. Och jag vill ju inget annat. Men hur kommer det sig att det känns så fasansfullt svårt ändå? Ack o ve med dessa paradoxer som jämt och ständigt sliter en i itu...

Min femåring serverade tvååriga lillsyrran morgonmål idag. Med lov av sin mor som tyckte att hon kunde ligga kvar i sängen en liiiten stund till.

På menyn fanns bl.a. en liter jordgubbssoppa och minst lika mycket flingor. Ja sen var det ju inte riktigt så mycket som hamnade på tallrikarna förstås.

Och jo, vi är hemma än idag...

Kvällens tips: Måla inte om skohyllor med femtioelva smala pinnar. Gör inte det. Det finns nämligen en stor risk att terapieffekten som jag nämnde häromdagen avtar helt och hållet och måleriet snarare omvandlas till nåt väldigt enerverande.

Hädanefter målar jag endast släta, jämna, fina, oproblematiska ytor.