Hej! hittade din blogg via mamis blogg och blir berörd av vad du skriver! Och jag tror alldeles säkert att det går att skriva av sig en del av sina sorger och bekymmer! Sorgen och bekymren försvinner kanske inte av att man skriver, men det finns en konstig frid i det att man får formulera sig och att det dessutom finns någon som läser vad man skriver! Ork och kraft till dig!

Ville bara tacka dig! Jag blev också ensam trebarnsmamma för 4 månader sedan! Pappa försvann, mest för att han ville straffa mig. Kan inte förlåta honom för att han lämnade sina barn. Jag tvingade honom tillbaka till dem och nu ska han träffa dem för första gången på 4 månader nästa veckas fredag. Jag är skitnervös och oroar mig trots att hjärtat samtidigt skriker Ja, ja ja! Äntligen ledigt.

Oj så bekant! Vi separerade för 5œ år sen, men man minns det ju ändå mycket väl. Följande 3 åren sa jag varenda morgon åt mej själv: "En dag i taget...". Ett underskattat motto. Jag rekommenderar!

Jag önskar dej energi! Allt brukar lösa sig även fast det inte känns så just nu! /Eva

Hej! Snubblade över din blogg nu, är verkligen imponerad av hur ärligt du vågar skriva om ditt liv. Fler borde göra det. Jag tror man mår bra av att sätta ord på även hemska och jobbiga känslor. dom försvinner ju ingenstans fast man inte talar om dom, och man mår bättre då man kan ventilera sig. Jag är lite nyfiken på att börja skriva oxå, som att skriva dagbok. O helst anonymt.

Men, till en annan sak, kan du skriva lite om ert förhållande, hurdant var det, och när visste du att det plötsligt räckte? Jag har två barn, o bor ihop med deras pappa, vi har varit förälskade i många år, men nu har vi haft det dåligt i tja, snart ett o ett halft år, främst (bara) från min sida, då jag känner att mina känslor för honom har blivit bara vänskapskänslor.. Vi har en fungerande vardag, och efter att ha diskuterat våra problem (mina..) tror jag att han nog kanske börjar bättra sig. Att han tar det här på allvar först nu, beror på att jag först nu berättat att jag har tänkt flytta bort. Han är knäckt och vill inte, och jag får ångest av att tänka på att vi inte skulle ha flera gemensamma resor till stugor/utomlands/HopLop osv osv.. Och att barnen då skulle bo varannan vecka hos honom.Men samtidigt, vem försöker jag lura? Vi har int pussats o kramats i vardagen på typ 1 år 2 mån, förutom helt sporadiskt o det tar emot för mig... Men när vet jag att måttet är rågat?

Jag kommer att fortsätta följa din blogg. O visst, din mamma kan ju visst ha lite kvalitetstid med sina barnbarn en kväll i veckan eller varannat veckoslut. Tänk inte på det som ngt man får dåligt samvete för, tänk på dom härliga minnen som dina barn får. Då de som mindre så ofta var hos mormor och bakade - såg teve och drack varm mjölk - åt knäckebröd osv osv. Dom kommer ju njuta, och får ett särskilt förhållande med din mamma! O du hinner sminka dig, fixa håret och gå på stan ensam, och vara inte bara mamma, men ännu kvinna:) Kram på dig!

Åh herregud vilken stark och fantastisk människa du är. Som orkar och kan dela upp alltet i din hjärna och skriva ut det i ord. Jag beundrar dig verkligen. Fridens liljor.

Herrejestas vad gripen jag blir av din berättelse. Du skriver dessutom så ärligt och bra att jag nu suttit här en timme och läst din blogg, trots jag tänkt ta en tupplur då min 7-månader gamla tös sover..

Jag är övertygad om att livet kommer att le mot dig, och dina barn och smärtan minska..jag kan inte säga jag vet vad du går/gått igenom, eller barnen, men du ger nog en väldigt bra inblick i hur svårt det måste vara. Kämpa på!

Vet faktiskt inte vad mer jag skall skriva..sköt om er!
mvh, Josephine